Annika Ackelman

KBT Nyköping

© Annika Ackelman 2014

 

 

Samtalsterapi

I samtalen får du hjälp att reda ut dina tankar, känslor och handlingar. Vi utforskar tillsammans vad problemet är, hur det uppstått och.... Läs mer

 

Vanliga tankefällor

Dikotomt tänkande (= allt-eller-intet-tänkande): Tillvaron ses i termer av två ömsesidigt exkluderande kategorier utan någon gråskala däremellan... Läs mer

 

Om känslor

Det finns nio grundläggande affekter som alla människor har, två positiva (glädje och intresse), en neutral (förvåning) och sex negativa (ledsnad, rädsla, ilska, avsmak, avsky och skam)... Läs mer

 

Problemområden

Jag tar emot patienter som behöver hjälp med depression, oro, ångest, stress, utmattning, krisreaktioner, fobier, dålig självkänsla, tvångsproblematik... Läs mer

 

Kontaktinformation

Praktisk information. Terapin börjar alltid med att vi träffas 1-3 gånger. Varje samtal är 45 minuter långt. Efter de första samtalen avgör du.... Läs mer

 

 

 

Annika Ackelman

socionom, legitimerad psykoterapeut

070-228 06 67

annika@ackelman.se

 

 

 

Om känslor och affekter

 

En lite längre text för dig som är intresserad av känslornas funktion för människan

 

Det finns nio grundläggande affekter som alla människor har.

 

2 positiva - glädje och intresse,

1 neutral - förvåning, och

6 negativa - ledsnad, rädsla, ilska, avsmak, avsky och skam.

 

Dessa finns med oss när vi föds och kan ses hos spädbarn i alla kulturer. De negativa är till för att vi ska förstå att det är något som är på tok, för att vi behöver göra något annat än det vi håller på med. Om vi till exempel är tillsammans med en person som gör oss ledsna gång på gång så säger den ledsenheten oss att något är fel eftersom jag inte mår bra i den relationen. Känslan ger ett budskap om att en förändring behövs.

 

Känslorna sitter i ett område längst in i hjärnan som kallas limbiska systemet. Särskilt negativa känslor är väldigt snabba, mycket snabbare än vad tankarna är. Det är för att vi ska reagera snabbt på olika faror. Detta finns kvar sedan människans primitiva dagar; om det plötsligt dyker upp en tiger så är det inte läge att stå och fundera på olika alternativ; ska jag springa nu eller skulle det vara klokt att klättra upp i ett träd eller tigern kanske inte är hungrig just nu? Nej, i en sådan situation är människan utrustad med ett automatiskt system som gör att känslan av rädsla tar över och kroppen reagerar utan att tankarna medverkar däremellan. Först när man har satt sig i säkerhet kommer tankarna, som sitter i en helt annan del av hjärnan, framme i pannloben.

 

Den känsla som styr oss mest när det gäller relationer till andra människor är skam. Om du tänker dig ett litet barn, som skriker ut sina behov direkt när han/hon känner dem. Hur skulle världen se ut om alla människor gjorde så? Där kommer skammen in, den används för att få barn att lära sig att anpassa sig till andra människor och till samhällets normer. Skam gör att vi människor klarar av att leva tillsammans.

 

Människan utvecklades ju som ett flockdjur och för att hela flocken skulle överleva måste varje medlem till exempel äta lagom mycket av den gemensamma maten. Om ingen flockmedlem kände någon skam över att roffa åt sig för mycket för egen del skulle inte maten räcka till alla. Tänk dig ett matbord idag, där mat står uppdukad till ett visst antal personer - den som bjuder behöver inte tala om att nu räcker det till fem köttbullar var idag, utan hos de flesta människor “sitter det i ryggmärgen” att läsa av hur mycket mat det finns, och hur många det ska räcka till. Att ta för mycket och se att maten inte räcker till alla skulle skapa en skamkänsla och skam är en så obehaglig känsla att de flesta vill undvika den.

 

Hur kommer de positiva känslorna in i det här? På vilket sätt är de viktiga? Ja, där kommer människan som flockdjur igen, vi behöver varandra. Eftersom människan föder spädbarn som inte kan göra någonting själva, inte ens söka upp mat, är det nödvändigt att barnets mamma och pappa tycker om barnet, är intresserade av det, vill det väl och känner glädje över att ta hand om barnet. Det här kallas för anknytning, ett barn knyter an till den person som vårdar det.

 

Även mellan de vuxna individerna inom flocken måste positiva känslor finnas, eftersom man klarar sig bättre om man hjälps åt. Om människan inte hade förmågan att känna sådana positiva känslor skulle vi inte överleva som den sociala art vi är. Och tänk så tråkigt livet skulle vara!

 

Då förstår man att de här känslorna är, och alltid har varit, helt nödvändiga för vår överlevnad som art, att vi behöver både positiva och negativa känslor för att klara oss fysiskt och psykiskt, och för att kunna leva tillsammans med andra.

 

Det som kan bli problem för oss är när vi lärt oss att förknippa något som händer med en viss känsla. Till exempel om jag blivit skrämd av en schäfer när jag var liten och blir rädd för alla hundar! Rädslan gör att jag reagerar utan att hinna tänka efter. Och när känslan rädsla väl har gjort att jag skakar och gråter när jag möter en snäll liten vit pudel, så blockerar den känslan mina tankar, så att jag inte just då har förmåga att tänka att den här hunden är ju faktiskt inte farlig.

 

Skillnaden här är att den rädslan är något jag har lärt mig; en händelse som jag upplevt har skapat en speciell rädsla just hos mig - det finns ju faktiskt många människor som älskar hundar, hur konstigt det än kan tyckas vara för mig! Så känslor kan också uppkomma genom att jag genom olika händelser ger dem en viss mening för mig själv. Detta händer hela tiden, med alla erfarenheter vi gör, och genom detta skapar vi våra egna mönster av känslor, tankar, handlingar och kroppsliga reaktioner.

 

Det kanske låter nedslående? Som om vi inte hade något eget val, om vi är förprogrammerade för vissa känslor och lär oss andra, hur ska vi då göra om vi vill ändra på någonting? Jo, det fina i kråksången är att vi människor är sådana komplexa varelser att vi alltid kan utvecklas, förändras, lära om och tänka nytt. Vissa grundläggande affekter kan och ska vi inte försöka “arbeta bort”, eftersom de behövs för vår överlevnad, men vissa saker som vi till exempel är rädda för kan vi lära oss att de inte är farliga.

 

Vi kan lära oss både genom nya erfarenheter, som att träffa ofarliga hundar, eller så kan vi lära oss genom att tänka annorlunda. De problem som känns svårast handlar ju oftast inte om fobier för olika saker, utan om tankar och känslor om att inte vara älskad eller att känna sig defekt på något sätt.

 

Även sådana tankar är inlärda och leder till svåra känslor, men tänk om de inte alltid är helt sanna? Ofta är det gamla “sanningar” om oss själva som biter sig kvar, men tänk om de kan förändras? Även här går det att lära om och tänka annorlunda, att se på sig själv mer objektivt, med mildhet och fördragsamhet. Och tänk om en sådan förändring kan leda till att man kan börja tycka om sig själv, så som vissa människor älskar hundar…

 

© Annika Ackelman, 2011